Vad ska man med andra till när man är så jävla rolig själv?

Efter vårt första inlägg har vi, Systrarna S:t Gotthard, förstått att det kanske är främst vi själva som är roade av våra existensiella iaktagelser. Detta stör oss inte det minsta men vi vill ändå ta tillfället i akt att förklara för er alla, kära bloggläsare, varför vi är så roliga.

Mycket av vår rolighet kan härledas till uppväxten i Mjölby, staden som till 90% befolkas av människor som inte förstår ironi. Detta ledde till att vi tidigt fick lära oss att skulle det bli nått kul fick vi stå för det själva (ur detta föddes bl.a. Elsas bråkteater). Efter att ha roat oss själva i ett antal år övergick vi till att i vår närmiljö söka inspiration. Vi upptäckte snabbt att Mjölby och dess invånare bjöd på mycket att göra sig lustig över. Dock var det inte de uppenbart roliga människorna exempelvis han som pratar med tågen som fascinerade oss mest utan alla de "vanliga" människor som lever sina liv efter följande mönster:

Födas på Motala BB

Gå på dagis Östergården

Plågas igenom låg och mellanstadiet på Vasaskolan

Plågas om möjligt ännu mer under högstadietiden på Lagman

Nära, stillsamma drömmar om att flytta till Linköping under gymnasietiden på Kungshöga eller Dacke

Flytta ihop i huset mitt emot Servus

Skaffa jobb på BT

och slutligen bygga hus på valfri grönsaksgränd ( där medföljer även två barn, bil och blå studsmatta)

Varför roar dessa vanliga,vänliga själar oss så? varför driver vi med deras lyckliga småstadsliv?

Kanske för att vi känner oss utanför. Att vara född med ironi i generna kan vara en förbannelse då vi sen länge insett att vi aldrig kommer nöja oss med det som för de flesta här är en livsdröm.

Genom att skratta åt det känner vi oss överlägsna istället för utstötta, vilket skulle du själv välja?!

Och vart kommer då dessa ironiska gener ifrån? Allting började för tjugotre år sedan då våra föräldrar flyttade från Göteborg till den lilla staden Tidaholm i Västergötland. Vår far som alltid haft en ironisk ådra fick i kontakten med dessa småstadsbor chansen att blomma ut och lägga grunden för framtida generationers sarkastiska humor. Bara att Tidaholmarna säger att de ska "gå fram" när de ska gå ner på stan var något som roade vår far så till den milda grad att han pratar om det än idag. Att hela familjen sedan år 1989 flyttade till Mjölby gjorde som sagt inte saken bättre. Trots att vi bott här i Mjölby i arton år lyckas vår far alltid med att hitta något nytt angående folket här att göra sig rolig över.

Att tycka att vi själva är roliga har under hela vår uppväxt varit en överlevnadsstrategi för att inte känna oss alltför missanpassade, vi har byggt upp en mur av internhumor som räddat oss genom tonåren hyffsat intakta. Genom vår internhumor har vi fått bekräftelse på att så länge någon annan skrattar är du inte värdelös.

Så länge du kan skratta åt Mjölbyborna riskerar du inte att bli en av dom.

Systrarna S:t Gotthard

Följ oss och ni skall aldrig bliva vilsna.

Finns Stins?- en existensiell fråga

Alla vill vi ha en stins i våra liv. Någon som vet när det är dags att låta tåget gå och som med en vänlig hand lägger om spåren så att vi ska hamna rätt på livets eviga järnväg. För det är ju som alla vet bara stinsen som får dra i spårspakarna. Men en stins har fler uppgifter än att enbart valla Intercity- tågen vidare genom samhällets övervuxna banvallar, han tar tillexempel hand om alla de vilsna själar som inte hann med sitt rätta tåg. I stationens värmande sfär får dessa förtappade stackare en ny chans att åter boka sin platsbiljett på livets ständiga resa. Stinsen tar med glädje hand om de som bokat fel eller hoppat av i förbifarten då X2000´s G-krafter blivit alltför påfrestande. Stinsen är den allsmäktige tidsoptimisten som vigt sitt liv åt att hjälpa oss förvirrade resenärer att nå vår slutdestination på ett lindrigt vis.

Om stins inte finns uppstår däremot problem. I dagens samhälle ersätts stinsens mänskliga värme allt oftare av datorernas förprogramerade spårväxlare och smsbiljetter. I denna indivdualistiska istid förutsetts alla klara sig utan hjälp vid livets knutpunkter och de som inte klarar detta lämnas åt sitt öde i utrymmet mellan tåget och perrongen. Denna utveckling har gjort att stinsen numera är en utrotningshotad art, en antik sevärdhet. Detta är självklart en stor katastrof för mänskligheten. Vem ska nu ta hand om de som hamnat på fel perrong? som vilset letar efter just sitt tåg och som tappat sin biljett på handikapptoaletten på Nässjö central. Utan stins kan vi lätt hamna på fel slutstation vilket får ödestigra konsekvenser om du som skulle på Spa i Bergslagen istället får spendera ditt liv i Hallsberg ätandes halvljummen korv från Pressbyrån. Har man missat sin anslutning finns ingen räddning.

Det finns dessutom en dimension till av hela problemet runt avskaffandet av stinsar. Man kanske inte ens vill åka dit man har biljett! Även om vi alla föds med en biljett och ett slutmål, kan det ju hända att man ändrar sig ( om man inte är politiker) på någon av livets turer och vem ska då hjälpa dig? En stins kan dirigera om dig och sätta dig på ett nytt tåg, för vad säger att ett x2000 till Stockholm är bättre än en rälsbuss till Dingle? Vi är inte alla ämnade att åka åt samma håll. När ingen stins finns där för att vinka in tåget passeras de små stationerna förbi och ingen får någon chans att gå av eller på. Vad händer med de som var ämnade att gå av i Normlösa, de vandrar rastlösa runt Linköpings resecentrum utan mål och mening i sina liv. I dagens kapitalistiska samhälle lyssnar ingen på de små människornas stins.

Och vad händer med de stinsar som nu anses onödiga? Deras enda uppgift här på jorden är att guida oss resenärer, utan resenärer förvirrar sig stinsarna in i det kapitalistiska konsumtionssamhället där de förlorar sin heliga kraft.

Men håll ännu hoppets låga brinnande! det finns en chans till räddning. Vi har alla nämligen en stins inom oss. Det gäller bara att lyssna till honom. Låt stinsen komma in i ditt liv och du skall icke känna dig vilsen i dina val, ty han är sanningen och järnvägen. Nu när tryggheten i att ha en stins på stationen har tagits ifrån oss är det extra viktigt att lyssna till sin inre stins vid livets spårväxlingar. Systrarna S:t Gotthard ämnar med denna blogg att hjälpa dig hitta din inre stins. Genom att diskutera en rad existensiella frågor och inse att stinsen är lösningen, kommer du få ett rikare liv och se honom vinka vid tunnelns slut. Följ stinsen på livets smalspår och du kommer alltid få en fönsterplats i första klass.