Vad ska man med andra till när man är så jävla rolig själv?

Efter vårt första inlägg har vi, Systrarna S:t Gotthard, förstått att det kanske är främst vi själva som är roade av våra existensiella iaktagelser. Detta stör oss inte det minsta men vi vill ändå ta tillfället i akt att förklara för er alla, kära bloggläsare, varför vi är så roliga.

Mycket av vår rolighet kan härledas till uppväxten i Mjölby, staden som till 90% befolkas av människor som inte förstår ironi. Detta ledde till att vi tidigt fick lära oss att skulle det bli nått kul fick vi stå för det själva (ur detta föddes bl.a. Elsas bråkteater). Efter att ha roat oss själva i ett antal år övergick vi till att i vår närmiljö söka inspiration. Vi upptäckte snabbt att Mjölby och dess invånare bjöd på mycket att göra sig lustig över. Dock var det inte de uppenbart roliga människorna exempelvis han som pratar med tågen som fascinerade oss mest utan alla de "vanliga" människor som lever sina liv efter följande mönster:

Födas på Motala BB

Gå på dagis Östergården

Plågas igenom låg och mellanstadiet på Vasaskolan

Plågas om möjligt ännu mer under högstadietiden på Lagman

Nära, stillsamma drömmar om att flytta till Linköping under gymnasietiden på Kungshöga eller Dacke

Flytta ihop i huset mitt emot Servus

Skaffa jobb på BT

och slutligen bygga hus på valfri grönsaksgränd ( där medföljer även två barn, bil och blå studsmatta)

Varför roar dessa vanliga,vänliga själar oss så? varför driver vi med deras lyckliga småstadsliv?

Kanske för att vi känner oss utanför. Att vara född med ironi i generna kan vara en förbannelse då vi sen länge insett att vi aldrig kommer nöja oss med det som för de flesta här är en livsdröm.

Genom att skratta åt det känner vi oss överlägsna istället för utstötta, vilket skulle du själv välja?!

Och vart kommer då dessa ironiska gener ifrån? Allting började för tjugotre år sedan då våra föräldrar flyttade från Göteborg till den lilla staden Tidaholm i Västergötland. Vår far som alltid haft en ironisk ådra fick i kontakten med dessa småstadsbor chansen att blomma ut och lägga grunden för framtida generationers sarkastiska humor. Bara att Tidaholmarna säger att de ska "gå fram" när de ska gå ner på stan var något som roade vår far så till den milda grad att han pratar om det än idag. Att hela familjen sedan år 1989 flyttade till Mjölby gjorde som sagt inte saken bättre. Trots att vi bott här i Mjölby i arton år lyckas vår far alltid med att hitta något nytt angående folket här att göra sig rolig över.

Att tycka att vi själva är roliga har under hela vår uppväxt varit en överlevnadsstrategi för att inte känna oss alltför missanpassade, vi har byggt upp en mur av internhumor som räddat oss genom tonåren hyffsat intakta. Genom vår internhumor har vi fått bekräftelse på att så länge någon annan skrattar är du inte värdelös.

Så länge du kan skratta åt Mjölbyborna riskerar du inte att bli en av dom.